Hunden "anfaller" mig!, vad ska jag göra?

OBS! Låååååångt inlägg!

Jag har ett fått ett ganska klassiskt problemet med min unghund, labradorhane 9 månader. Efter promenaden, vid slutet av rundan, eller när hunden haft tråkigt en stund så gör han ALLT för att få igång mig. Om han är kopplad hugger han tag i kopplet och börjar kampa, eller om han är lös så gör han utfall då han hoppar, biter i kläderna och är allmänt odräglig. Jag vet att det inte är något aggressivt beteende, men likafullt skitjobbigt.
"Säg ifrån på skarpen" brukar tipset vara. ja hur skarpt då?!
Dels är hunden snabb som en blixt så ofta får jag inte tag i honom förrän efter två-tre "bett". Därefter brukar jag brotta ner honom på rygg, ta tag i örat/halsen/nosen och ryta(skrika) på honom. När han blir stilla släpper jag - och sedan börjar vi om igen. "Hårdare" säger nån - då har jag provat att brotta ner och samtidigt slita hårt i örat/halsen/skinnet/etc så att hunden skriker (usch så fruktansvärt det låter). Drar jag honom mer i öronen kommer han antingen bli rädd för mig eller se ut som en basset.
Har även fått tipset att avleda, eftersom detta beteende brukar kallas "överslag" - vilket kort och gott innebär att hans lilla ärthjärna inte fått tillräckligt mycket stimulering. Avledning brukar fungera bra. Jag beordrar "ligg", "sitt", "tass" och resten av repertoaren i några minuter. Är detta min enda lösning? Jag brottas liksom med dåligt samvete för att skada vår relation genom att "säga ifrån på skarpen" mera, samtidigt som det känns ganska tidskrävande och något mesigt att endast kunna lösa situationen med hjälp av avledning. Jag känner mig lite som en misslyckad matte! ..alla andra dygnets timmar är han god som guld. Kelig, lekfull, nyfiken, orädd, älskar allt och alla han möter. Söker kontakt med mig, kastar sig huvudstupa in i alla nya situationer jag utsätter honom för.

Vidare känns det som att avledningen inte får bort beteendet, utan snarare just "avleder". Det känns lite som när ett barn är upprört (arg/ledsen) och man som förälder löser det genom att "ååh titta på ankan" istället för att lyssna och förklara att det är ok att vara upprörd. Eller är det bara jag som ger hunden ett logiskt tänkande som den egentligen inte har? Hur blir det när någon annan som är mindre van vid olidliga tonåringar ska rasta hunden? Hur ska hen veta att det bara är lek, inte aggressivitet, och att det lätt går att avhjälpa med lite disciplin-övningar!

Tips mottages tacksamt. (Förtydligande; jag misshandlar INTE min hund, även om det låter så i inlägget).