I Sverige är kontanter enligt riksbankslagen lagliga betalningsmedel och det betyder att vi ska kunna betala med dem överallt. Men den regeln kan avtalas bort av till exempel affärer och restauranger via den så kallade avtalsfriheten. En butik kan alltså i princip vägra att acceptera kontanter överhuvudtaget, vägra att acceptera mynt eller vissa valörer (till exempel tusenlappar). För kunden underlättar det att få informationen i god tid, till exempel genom en skylt på dörren, så att det går att välja om man vill handla där eller gå någon annanstans. Ett undantag från avtalsfriheten finns dock inom sjukvården. Enligt en dom i Högsta förvaltningsdomstolen från 2015 måste landstinget erbjuda patienter möjligheten att betala med kontanter.
Riksbanken anser att kontanternas ställning som lagligt betalningsmedel behöver stärkas. En anledning är att det finns grupper i samhället som lever i finansiellt och/eller digitalt utanförskap och som därför inte enbart är beroende av att kunna ta ut kontanter, utan även av att kunna betala med dem. Enligt Riksbankens uppfattning hade det därför varit lämpligt att kräva, liksom man gjort i till exempel Norge och Danmark, att näringsidkare ska vara skyldiga att acceptera lagliga betalningsmedel, det vill säga kontanter, från konsumenter. Detta bör i alla fall gälla sådana näringsidkare som tillhandahåller livsnödvändiga varor och tjänster till konsumenter. Riksbanken har dock ingen beslutanderätt när det gäller dessa frågor utan det är riksdagen som beslutar om lagar och lagändringar.
Riksbanken anser att kontanternas ställning som lagligt betalningsmedel behöver stärkas. En anledning är att det finns grupper i samhället som lever i finansiellt och/eller digitalt utanförskap och som därför inte enbart är beroende av att kunna ta ut kontanter, utan även av att kunna betala med dem. Enligt Riksbankens uppfattning hade det därför varit lämpligt att kräva, liksom man gjort i till exempel Norge och Danmark, att näringsidkare ska vara skyldiga att acceptera lagliga betalningsmedel, det vill säga kontanter, från konsumenter. Detta bör i alla fall gälla sådana näringsidkare som tillhandahåller livsnödvändiga varor och tjänster till konsumenter. Riksbanken har dock ingen beslutanderätt när det gäller dessa frågor utan det är riksdagen som beslutar om lagar och lagändringar.